Vadan allt detta gnäll?
Har man råd att skämma bort sina barn så kan man väl göra det. Det är upp till var och en.
Visst, jag är väl kanske inte heller sådär dödsförtjust i alla snorungar som fräser omkring på sina nya revvar. Men vad är det att bry sig om? jag har till och med varit en sådan själv.
Det här om något är ju ett I-landsproblem, eller ska vi kalla det avundsjuka?
Jag har också kanske varit lite bortskämd när jag var yngre (farsan är företagare), när jag var 16 köpte jag och min far en skoter åt mig. En Yamaha XLV av årsmodell sent 80-tal. Min far är absolut totalt ointresserad av skotrar, utan han åker hellre skidor själv ute i skogen. Nåväl, efter en vinter med XLV:n så insåg han att jag hade ett mycket stort skoterintresse och då köpte han en nyare skoter åt mig. En -99 V-max 500. Det här var vinter 00/01 så den var relativt ny när jag fick den. Tanken var att jag skulle jobba av den under helgerna och sommaren, men borskämd som jag var så blev det inte många timmars arbete. Visst det var jävligt skönt då, men nu såhär i efterhand så har man lite dåligt samvete. Snacka om att man var otacksam, MEN, nu är det annorlunda.
Nu har jag ett arbete, och nej, jag jobbar inte åt min Pappa, jag är på en helt annan firma i en helt annan bransch på en helt annan ort. Jag äger en Passat och en alldeles ny skoter, jag har lån och kämpar för fullt med att få allt att gå runt. Idag skulle jag inte ens ta emot pengar av min pappa om han erbjuder mig det. Nog har det hänt att jag har lånat av han när det har varit kärvt, men det har alltid funnits en avbetalningsplan.
Nu vet jag inte riktigt vars jag ville komma med det här inlägget, men i alla fall.
Visst kan man skämma bort sina barn, men det är trist om dom inte inser själv hur bra dom har det. Nu på senare år så har man insett hur ***** borskämd och dryg man har kunnat vara tidigare, och i viss mån tycker jag att min föräldrar har gjort fel, men ändå inte. Varken jag eller mina föräldrar har mått dåligt av att jag har haft en sådan uppväxt.
Jag vet inte om jag är onormalt begåvad, men det hoppas jag inte, jag har i alla fall insett att jag har varit bortskämd när jag var yngre och jag hoppas att dom som nu är bortskämda också inser det när dom blir lite äldre.
En sak kan jag då säga säkert, en av dom bästa känslorna som finns är när man har fått köpa någonting som man verkligen vill ha, och man har sparat och sparat och kämpat. När man väl står där och får betala med sina egna pengar och känna känslan av att man äger något till fullo och har gjort sig förtjänt av det, då mår man gött.
Over and out.
Har man råd att skämma bort sina barn så kan man väl göra det. Det är upp till var och en.
Visst, jag är väl kanske inte heller sådär dödsförtjust i alla snorungar som fräser omkring på sina nya revvar. Men vad är det att bry sig om? jag har till och med varit en sådan själv.
Det här om något är ju ett I-landsproblem, eller ska vi kalla det avundsjuka?
Jag har också kanske varit lite bortskämd när jag var yngre (farsan är företagare), när jag var 16 köpte jag och min far en skoter åt mig. En Yamaha XLV av årsmodell sent 80-tal. Min far är absolut totalt ointresserad av skotrar, utan han åker hellre skidor själv ute i skogen. Nåväl, efter en vinter med XLV:n så insåg han att jag hade ett mycket stort skoterintresse och då köpte han en nyare skoter åt mig. En -99 V-max 500. Det här var vinter 00/01 så den var relativt ny när jag fick den. Tanken var att jag skulle jobba av den under helgerna och sommaren, men borskämd som jag var så blev det inte många timmars arbete. Visst det var jävligt skönt då, men nu såhär i efterhand så har man lite dåligt samvete. Snacka om att man var otacksam, MEN, nu är det annorlunda.
Nu har jag ett arbete, och nej, jag jobbar inte åt min Pappa, jag är på en helt annan firma i en helt annan bransch på en helt annan ort. Jag äger en Passat och en alldeles ny skoter, jag har lån och kämpar för fullt med att få allt att gå runt. Idag skulle jag inte ens ta emot pengar av min pappa om han erbjuder mig det. Nog har det hänt att jag har lånat av han när det har varit kärvt, men det har alltid funnits en avbetalningsplan.
Nu vet jag inte riktigt vars jag ville komma med det här inlägget, men i alla fall.
Visst kan man skämma bort sina barn, men det är trist om dom inte inser själv hur bra dom har det. Nu på senare år så har man insett hur ***** borskämd och dryg man har kunnat vara tidigare, och i viss mån tycker jag att min föräldrar har gjort fel, men ändå inte. Varken jag eller mina föräldrar har mått dåligt av att jag har haft en sådan uppväxt.
Jag vet inte om jag är onormalt begåvad, men det hoppas jag inte, jag har i alla fall insett att jag har varit bortskämd när jag var yngre och jag hoppas att dom som nu är bortskämda också inser det när dom blir lite äldre.
En sak kan jag då säga säkert, en av dom bästa känslorna som finns är när man har fått köpa någonting som man verkligen vill ha, och man har sparat och sparat och kämpat. När man väl står där och får betala med sina egna pengar och känna känslan av att man äger något till fullo och har gjort sig förtjänt av det, då mår man gött.
Over and out.
